iPads, telefoner, TV-apparater, klockor och PC. Vi och barnen är i stort sett online för det mesta. Vi kommunicerar, vi underhålls, vi spelar, vi kollar nyheter och vi lär oss nya saker.
Kan du gå en vecka utan det?
Utan Facebook, utan VG/Aftenposten//DN, utan Insta, utan Netflix, utan spel, utan YR.no, utan dina favoritappar. Digital detox har blivit ett trendord, men har du faktiskt testat det? Har du vågat?
Jag vet att tanken gör mig lite orolig. Låter läskigt! Men det låter också lite lockande, eller hur? Tänk på all tid vi skulle ha över! Några minuter på Facebook här, en timme på Netflix där... det blir snabbt mycket skärmtid.
Vad skulle du ha lagt din tid på om du tagit en digital detox? Tänk på all tid vi kunde spendera med varandra. På oss själva! På barnen, maken, familjen och vännerna.
För min del tror jag att jag hade valt att använda ögonen mer. Istället för att titta på skärmen borde jag titta mer på barnen, titta mer på himlen, se mer på snön som glittrar i solen. Läs en bok på vägen till jobbet (nej, Kindle är inte tillåtet), spela brädspel med familjen på kvällarna, ta en promenad i grannskapet och observera livet på lördagen, åka skidor i Marka och observera naturen på söndagen.
Se spårvagnsföraren i ögonen och önska honom en god morgon, titta på alla olika människor som står uppställda inne i spårvagnarna. Dessa människor som är bekanta för att vi åker samma spårvagn varje dag, men som ändå normalt framstår som en oformlig massa, med ljusblå ansikten och huvuden böjda över små digitala skärmar. Vilka är de?
Kanske kan ett leende och ögonkontakt ge någon en bra start på dagen.
Se solnedgången som dagligen förvandlar vinterhimlen till en färgstark och obeskrivligt vacker målning. Ett nytt motiv varje dag. Tänk dig, där står solen och gör sig i ordning och pyntar sig för den som bryr sig om att titta upp. Titta ut! Titta på mig, ni! Japp. Jag får se. Jag ska titta på dig!
Titta på det mycket speciella ljuset som snön skapar genom att täcka landskapet med sin vita filt. Snön som täcker grå trottoarer och grå vägar, täcker vissna blommor och mörka skogar. En bländande renhet under dagen och ett mystiskt friskt blåaktigt sken på kvällarna. Som skapar konstverk av snökristaller, gnistrande och unika. Snön som täcker, dämpar, lugnar och jämnar ut. Som ger frid i själen.
Titta på barnen. Det är konstigt hur sällan folk faktiskt tar sig tid att bara titta på sina barn. Titta på linjer, huden, hur håret faller. Rörelser, fakta, leendet.
Vi tittar på dem varje dag. Vi pratar och diskuterar och skrattar och bråkar och planerar logistiken som ska gå upp, men gör det aldrig riktigt eftersom det är för många aktiviteter. Skola, AKS (SFO), träning, turneringar, seriematcher, kompisbesök, pulka- och skidresor, födelsedagar och spelkvällar.
Men jag menar att sitta, titta, studera, memorera. Lätt att glömma. Nu ska jag komma ihåg. Medan vi äter middag, spela ett brädspel tillsammans. Lyssna på musik eller ta en promenad tillsammans. Titta på luggen som var så ljus på sommaren och har mörknat på vintern. Titta på händerna som fortfarande är små men som plötsligt har blivit så mycket större.
Ögonen. Glittrar de? Är de glada? Äventyrlig? Ivrig? Lekfull? Ögonen ska vara själens spegel. När såg du senast in i barns själar?
Ögonkontakt.
Kvalitetstid.
Är du redo för en digital detox? Det är jag.
Behöver du något att fylla all den extra tiden?
